För mig har det alltid varit självklart att när jag dör får allt på min kropp användas till donation och forskning. Under många år bar jag donationskortet i plånboken och när det blev ett dataregister anmälde jag mig till det. Min man eller mina barn ska inte behöva fatta det beslutet i en redan svår situation och alla i min släkt vet var jag står i den frågan. Jag hoppas min död kan rädda andras liv.
Igår fick jag ett brev på posten, inuti står det " vi har en person som behöver dig som donator". Donator??? Jag lever ju, dom får vänta tills jag är död innan dom får ta något från min kropp. Jag som är livrädd för allt som har med sjukhus att göra, jag mår illa av bara lukten på ett sjukhus. Ingen självklarhet och generositet här inte.
Jag erinrar mig debatten på 90- talet , Tobias som dog för att dom inte hittade en benmärgsdonator som matchade hans vävnader och hans föräldrar upprättade Tobiasregistret efter hans död. Jag som hade tre barn kunde känna sorgen och frustrationen som förälder, att man står maktlös och ser sitt barn dö för att ingen kunde ge det som Tobias behövde för att överleva. Jag kommer ihåg att det kändes självklart för mig att anmäla mig till registret , för tänk om det var mitt barn som behövde hjälpen nästa gång. Nu, 20 år senare, är det någon som behöver min hjälp för att överleva och det känns inte självklart längre. Jag är rädd och feg.
Jag googlar på Tobiasregistret och läser att sedan 1992, när registret upprättades, har 40.000 personer anmält sig och 500 donationer har gjorts. 500 modiga personer i Sverige har tyckt att det varit självklart att ställa upp för att rädda någon annan människas liv.
Jag läser att man måste ha samma HLA-antigen som patienten, att det är en kod i en individs celler och att det finns flera miljoner olika HLA-antigen. Flera miljoner och jag har koden till en annan människa liv och ändå tvekar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar